Jag sitter vid mitt fönster som vetter ut mot gatan och betraktar hur staden sakta vaknar till liv idag igen. En puls men en lugn sådan; på något vis känns den mer harmonisk än förr. Jag kanske inbillar mig men det detta uppvaknande ter sig annorlunda än innan Corona. Kanske har vi härhemma blivit mer harmoniska i vardagens lunk eller så har jag blivit påverkad av att ha läst för mycket om hur människor runt planeten har ”tvingats” att stanna upp, känna efter. En sorts påtvingad mindfulness i (främst) västvärlden för en privilegierad grupp som pratat om det mest men nog tillämpat att vara i nuet minst.
Vid detta fönster har jag nu i mer än ett halvårs tid alltså haft ynnesten att utifrån studera människors morgon-, lunch- och kvällsrusningar istället för att vara en del av den strömmen. Vakna, väcka barn, fixa frukost, se till att alla är klara, lämna ett barn, lämna nästa, åka hem för att ta med något som blivit glömt till skola/fritis, stressa till jobbet, läsa tusen email i fem minuter innan första mötet börjar… Jag såg mig i de människor som passerade utanför mitt fönster i samma frenetiska skyndsamhet, man nästan såg deras tunnelseende från min trygga åskådarplats. Att bli hemskickad för att kurera huvudvärk, yrhet och en förlamande trötthet blev på så vis ett uppvaknande. Efter några veckor kunde jag se detaljer i träden igen, känna lukter jag inte tänkt på i åratal. Jag kunde prata med mina barn på ett helt annat sätt när vi lade märke till samma saker; skor som hänger i träden, vackra stenar på marken, fåglar som ropar på varandra högt uppe i träden. När man vaknat på det viset blir det helt omöjligt att återvända till en sorts själsdöd man befunnit sig i (och varit stolt över för man var ju ”framgångsrik” och ”kompetent”).
Något har ändrats efter Corona kom till Sverige. När jag ser ut genom mitt fönster denna morgon ser jag fortfarande människor som går till och från jobbet, som är ute på lunchrasten. Men jag ser inte längre robotar som går på autopilot. Mina förbipasserande medmänniskor har börjat få en glans omkring sig. Jag är inte längre rädd att åter sälla mig till världen utan att tappa mitt nya perspektiv. Ödets ironi är att det som lyckats väcka min vilja att ta mig ut i världen igen också tvingar mig att stanna hemma så mycket som möjligt.
Notis: Dessa betraktelser är sprungna ur en känsla. Som det mesta här i världen är sakernas tillstånd en komplex dans. Jag försöker att följa en ren tanke utan att sväva ut i all komplexitet som omger den. Jag är dock fullt medveten om alla som kämpar för sina liv, som kämpar för andras liv (utan att bli tillräckligt kompenserade) och för dom som är ängsliga eller sörjer för sina närmaste. Den tankemattan är en annan som jag gärna pratar om i ett eget inlägg.